Under lördag förmiddag när jag tänkte kolla eventuella kommentarer på min review jag gjorde till Emelies essä upptäckte jag till min förvåning att det var tre stycken som hade gjort review. Nån av de tre måste ha fattat fel tänkte jag så jag undersökte saken och fick se att det var jag som hade läst fel på Emelie och Emilie. Som lite tur i oturen hade de skrivit om samma ämne så jag hade redan en del intressanta länkar. En del är alltså upprepningar från det jag skrev till Emelie.
Så här kommer min review av Emilies essä om än något sent.
Här kan du läsa hela essän.
Nu har jag läst din essä! Jag hade lite tur då Emelie också skrev om Twitter så jag har redan samlat på mig en del intressant länkar. Nu är det ju din essä som jag ska skriva om och inte hennes men en del saker kommer att upprepas.
Jag börjar med textens struktur. Den är genomarbetad, lättläst och du använder referenser på ett bra sätt. Folk som inte twittrar får en bra genomgång av vad Twitter är och vad det används till.
När det är fler än tre författare i en bok eller artikel behöver du bara skriva det första namnet enligt bokstavsordning inom parentesen i texten plus förkortningen et al. eller m.fl.. Istället för (Finin, Java, Song & Tseng 2007) räcker det att du skriver (Finin et al. 2007), (Melén 2005).
En egen reflektion till Linus Fremin uttalande om att 140 tecken var för lite så tycker jag personligen att det finns så pass starka ord som själva kan förmedla mycket intressanta tankar.
Frågor som dyker upp hos mig är om du vet om företag har speciella anställda för att bara ta hand om Twitter. För det kräver ju en hel del att hela tiden vara tillgänglig på den kanalen. Efter lite letande hittade jag lite info om ett företag som har anställda för att twittra. Om informationen på denna blogg stämmer har Coca-Cola tre stycken anställda som twittrar (Lindström 2009).
Något annat intressant som dök upp när jag undersökte om det fanns företag som hade anställda som enbart twittrade var att många företag förbjuder eller begränsar sina anställd från Twitter då de tror att det kan skada företaget. Min flickvän som jobbar som sjuksköterska får inte skriva något om sin arbetsplats. Jag tycker faktiskt företag och myndigheter som förbjuder detta är ute på djupt vatten. Sen kan man ju givetvis tänka på vad man skriver innan man klickar på publicera. Jag tror inte alltid man tänker på konsekvenserna. Personangrepp kan ju bli riktigt allvarligt. Brunettdave skrev lite om hur lätt det är att publicera något som kan få allvarliga konsekvenser i min blogg Virtuella Charader. http://virtuellacharader.blogspot.com/2009/09/farligt-att-blogga.html.
Idag tror jag det är mer folk som bara följer utan att vara aktiv. Men på det sättet vet i alla fall att man har den möjligheten. I min egna essä kom jag fram till lite olika aspekter om användandet av Facebook och i viss mån Twitter där det och ena sidan var bättre och mindre mödosamt att vårda ett fåtal noga utvalda kontakter istället för att försöka nå ut till alla jämt, och den andra sidan där man såg värde i att bara veta att man befinner sig i ett sammanhang där sammanhanget var viktigare än själva innehållet (Hansson 2009)(Boström 2009).
Boström, Sven-Åke (2009-05-09). Sociala medier i 200 000 år. [Elektronisk] djupliden.se Tillgänglig http://djupliden.se/wordpress/2009/05/09/16/ [2010-01-03]
Hansson, Mikael (2009-05-22). När bruset på nätet blir för stort. [Elektronisk] blogg.umealive.se Tillgänglig: http://blogg.umealive.se/blog/2009/05/22/nar-bruset-pa-natet-blir-for-stort/ [2010-01-03]
Lindström, Thoralf (2009-06-15). Ärlighet varar längst på Twitter. [Elektronisk] appelberg.com. Tillgänglig: http://www.appelberg.com/index.php/artiklar/647-arlighet-varar-langst-pa-twitter.html [2010-01-08]
Melén, Margareta (2005). Miniguide till harvardsystemet. [Elektronisk] bibliotek.hv.se. Tillgänglig: http://www2.bibliotek.hv.se/public/pdf/harvard05.pdf [2010-01-09]
